av
Herse
Falesson gick en grym död till mötes. Man kan säga att rikedomen kom att
döda honom i form av två ogärningsmän. Rånmordet var välplanerat på så
sätt att Herse lurades resa till Lövånger, dit han falskeligen inbjudits
till bröllop. På vägen dit blev han mördad men mördarna kunde inte
komma undan i de små byarna utan greps, hängdes och steglades på
Kallholmen i Lövånger.
I stället
för att komma på bröllop kom Herse, att som gäst bevista sin egen
begravning. Sönerna Olof och
Fale nådde mogen ålder och kom att göra upp om arvet ifrån fadern i en
brottningsmatch.
Fale förlorade
och fick nöja sig med en utgård, som kom att ges namnet Falmark.
Olof
byggde vidare på klostret, som fadern börjat bygga. Klostret kom att
omfatta åtta byggnader. Där kom så småningom 14 bröder att husera. Den
siste abboten hette Dominus Jonas Bureus men kallades allmänt Bure herr Jon
och levde ännu i Kung Göstas tid.
Buresläktens
stamfar i Säbrå kyrkoherden Laurentius Svenonius, född 1507, fick sina första
lärospån i detta kloster och lärde sig läsa och skriva och leva
klosterliv där i ett convivum sacrum grundat på brödrabrev från
Johanniterorden i Eskilstuna (C G Nordin)
Under
åren som gått har många föremål återfunnits på Klosterholmen, där
klostret legat: bastombundna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och
nycklar och ett handtag på en öltunnekran i form av en 4 cm hög
bronstupp. Den s.k. buretuppen, som är daterad till 1400-tal.
Likaså
har konstaterats att bland örterna på den s.k. Monkaholmen finns ett stort
antal läkeväxter, av vilka en del annars inte är förekommande i bygden.
Det
berättas också i sagan om män i munkakappor och om en skatt, som gömts i
klapperstensfältet intill och om hur barnen förfärdigat radband, som de
lekt med, av kotor från fiskskelett.
Scenen
visar modern Ingeborg med sonen Olof i sitt knä (scenbilden påminner om
Albert Edelfelts målning 1877 kallad Drottning Blanka).
Ingeborg:
Men Olof, det var inte din farfar jag berättade om utan farfars farfar!
Olof:
Oj, mamma, då måste han vara mycket gammal!
Ingeborg.
Nej, inte då! Men nu ska jag berätta! Din farfars farfar var
Fale den Unge.
Och
vet du, vad han gjorde? Jo, han var med om att skapa Sverige!
Ingeborg:
Jo, du förstår. Det var många då som ville bli kungar i Sverige och
danskarna på den tiden, tyckte kungen helst skulle vara dansk!
Olof:
Ja, då förstår jag! Det är fint att vara kung, då får man ha krona på
huv´et också, så här! (visar med mammas diadem).
Ingeborg:
Kungen, som var son till Erik den Helige, hade dött och hans fyra pojkar
var illa ute, för andra som ville bli kungar ville mörda dom!
Olof:
Nu blir jag rädd, mamma. Det låter så hemskt! Inte mördar man väl småpojkar
som jag?
Ingeborg:
Jo, så var det nog och det var då som farfars farfar lyckades rädda den
äldste pojken, som hette Erik, hit upp till oss i Byrestad.
Olof:
Och sen blev han kung då och fick en krona? Vilken tur han hade att farfars
farfar var så snäll med honom!
Men
de förlorade i två slag, en gång vid Kungslena 1208 och en gång vid
Gestilren 1210 i Västergötland. Allt det där står i en bok, som
farfarsfar skrev och som finns förvarad här i vår borg tillsammans med vår
gamla vapensköld med den pansrade armen, hjälmen och de korslagda yxorna.
Olof:
Var ligger Visingsö och Näs och vad är en borg!
Ingeborg:
Det är ett sån´t hus som vi bor i här i Byrestad. Det var farfars farfar
som byggde vårt hus med tjocka väggar av sten, så att vi ska kunna försvara
oss lätt om det kommer fiender från havet. Det är därför vi bor så högt
också med utsikt över Alnösundet, så vi inte ska bli överraskade. Näs
är namnet på en ännu större borg, som ligger på Visingsö i den stora
sjön Vättern.
Olof.
Oj, de var mycket, mamma,. Det ska jag försöka komma ihåg!
(Olof
springer fram till dörren och öppnar den. Hovslag hörs närma sig! Och
det blir liv och stök på gårdsplanen.)
Olof:
Ja, mamma, mamma, det är pappa som kommer. Det blänker så i solen av
silvret i hans silverspänne och silverskenor. Jag tycker pappa är finast i
hela världen!
Ingeborg:
Ja, ingen är så fin som pappa, Herse! Jag älskar honom!
Olof:
Jag med, mamma! Pappa är så jättesnäll! Titta, så många sälskinn han
har med sig! Pappa, pappa! kan jag få några så´na och leka med. De är så
sköna att ligga framför brasan på!
Herse
kommer in och tar sin maka i famnen och snurrar runt med henne. Olof
springer med och skrattar.
Ingeborg.
Oj, vad roligt att du är hemma! Nu ska vi ha fest!
Tjänstefolk
kommer springande och dukar snabbt fram en härlig måltid. Rykande fat och
stora ölstånkor! Alla skrattar och sjunger av glädje!
Herse:
Nej, Olof, du ska få bättre skinn att ha framför brasan, björnskinn ska
du få. Dom här ska mamma Ingeborg få till en härlig vinterpäls, så hon
aldrig behöver frysa mer. Även om jag är borta!
Ingeborg.
Snälla Herse, du får aldrig gå ifrån mig. Utan dig är livet ingenting!
Säg inte så! Vi ska alltid vara tillsammans. Du och jag och pojkarna!
Herse:
Var är Fale förresten? Har han inte stigit upp än? Var är han?
Ingeborg:
Jo, då! Han har bara gått ut i skogen för att vittja fågelsnaror med
Bergsven. Orrarna är som tokiga nu, när de leker och varken ser eller hör.
Precis som kärlekstokiga karlar, förresten!
(Man
sätter sig kring bordet och börjar äta med stort glam!) Vet du, Herse,
att vi blivit bjudna till bröllop?
Ingeborg:
Jo, det kom en runstav farande genom luften! Det var en snabb ryttare som
red förbi och kastade den, ilpost, nästan som airmail skulle man kunna säga!
Herse:
Tala fornsvenska, så man förstår, Ingeborg! Airmail finns inte förrän
om 600 år. Du måste tänka dig för, när tjänstefolket hör på. De kan
tro du är synsk och det vet du, vad kyrkan säger om trolldom! Det kan bli
bålet!
Ingeborg:
Vad då bålet? Det är ju trehundra år innan Torsåker och häxbränningarna
där. Nu är det du som är synsk. Men killar har man aldrig bränt. Det har
aldrig varit någon jämställdhet.
Herse:
Ja men, tänk på Huss. Han som var den förste protestanten mot den
katolska kyrkan. Honom bränner ju kyrkan om 50 år. Nej, nu får vi sluta
att se in i framtiden. Det kan man ju inte göra utan tarotkort förresten
och då kostar det 19.70 i minuten! Men vem är det som ska vigas!?
Ingeborg:
Det är Elfride och Torsten i Lövånger, förstår du väl! Dom satt ju
ihop som ler och långhalm såg du väl sist vi var där!?
Herse:
Du menar väl låg ihop och nu har det blivit bråttom, förståss. Ja, vi
ska väl inte säga så mycket. Hur långt har du kvar själv, innan vi är
en till i familjen?
Ingeborg:
Ja, du stod ju i så det glödde i sänghalmen, när det tog sig, så det
ska du väl veta bäst själv! Du kan ju kasta ett öga på mig annars. Det
blir ingen 40 mila ritt genom storskogen för mig, så du får nog rida
ensam, min prins!
Herse:
Sorgligt med bröllop utan dig, då kommer det att kännas som att resa till
sin egen begravning!
Ingeborg:
Du får inte säga så. Ingenting får hända dig. Hur skulle jag och
pojkarna få det då. Jag skulle inte kunna leva ensam, vet du väl! Du som
har så stora planer ska väl inte ha så dystra spådomar. Hur är det med
klosterbyggarna i Bureå? Har de kommit igång än.
Herse.
Ja du, när jag ändå är ute och rider, så får jag nog ta mig en tur dit
också och se hur det går. Annars blir det väl du som får bygga färdigt,
Olle!
Olof:
Självklart, lita på mig, farsan. Det kirrar sig, ska du få se, vad som än
händer.
Herse:
Jag ska ta med mig en del läkeörter, som vi har i trädgården, så de kan
börja att plantera däruppe. De överlever nog både mig och klostret! Det
blir till nytta för alla, så länge man vet, hur man ska använda dem.
Ingeborg börjar gråta och Olof klamrar sig fast vid sin pappa.
Akt 2
Scen
1
Scenbilden
är Herse iklädd sina silversmidda kläder och med svärd vid sin sida. Han
åtföljs av en tjänare, som har hand om två klövjesäckar av skinn med
full last av bröllopsgåvor och proviant för den långa ritten. Hästar hörs
gnägga i bakgrunden. Fonden byts från hemmets lugna vrå till susande
tallar och forsande älvar. Ljudkulisser.
Herse:
Hör du, Bergsven, såg du de sju vädersolarna på himlen i väster. De bådar
inte något gott!
Bergsven:
Nej, Herre, Odins korpar har också följt oss hela tiden. Deras kraxande bådar
olycka! De väntar på att få något att äta.
Herse:
Apropå äta, Bergsven, här stannar vi för i natt och gör upp eld och
grillar en älgstek, så ska väl åtminstone varg och björn akta sig för
att försöka anfalla, även om det kittlar i nosen på dem.
Bergsven:
Är det bara de vilda djuren som är efter oss, så ska det väl gå bra.
Men jag tyckte jag såg tvåbenta skuggor där bland träden.
Herse:
Vem skulle våga överfalla den rikaste och mäktigaste mannen norr om Hälsingland,
tror du, Bergsven. Nej, de vill inte själva dö, även om bröllopspresenterna
kan var dyrbara och lockande.
Bergsven:
lägg inte ifrån er svärdet, Herre. Räven som ylade var inte en räv. Jag
hör skillnaden på ett äkta och ett härmat djurskrik. Ugglan där var
alldeles för nära! Se upp, Herre, nu kommer de, rövarna!
Ur mörkret
rusar två män med ett nät emellan sig, som inte syns i mörkret. De
kastar nätet över Herse, som fäktar vilt och också lyckas såra
anfallarna men snärjd av nätet lyckas de sticka honom med sina spjut och
Herse förlorar så mycket blod, att han vanmäktig signar ner:
Det här
ska ni hängas och steglas för, mördare, är hans sista ord!
Scen
2
Torsten:
Du kom för sent till vårt bröllop, Herse, men i tid till din egen
begravning. Tack för dina bröllopsgåvor! Behövs det goda armar för ditt
klosterbygge ska du finna dem här! Herse!
Bröllopståget
hastar vidare och Torsten säger: Nu ska vi roa oss och ha så kul, som om
Herse själv varit med. Jag är säker på att han velat ha det så!
Musiken
fortsätter och en strålande dansande bröllopsfest går av stapeln.
Torsten inleder dansen med sin brud. Musik och dans!
Två
gamla gummor Katrina och Gunhild står vid sidan av dansen och ser på och
samspråkar med varandra. De liknar både till det yttre och med sina
kraxande röster Odins korpar, Hugin och Munin.
Gunhild:
Oj,oj,oj. Hur ska det gå för stackars Ingeborg. Hon blir ensam nu med tre
små pojkar!
Katrina.
Ja, och en liten till på gång, Herregud, du är inte barmhärtig!
Gunhild:
Så får man inte säga. Du vet väl att Gud alltid är barmhärtig! Det är
bara vi som inte förstår hans vägar!
Katrina:
Ser du dom som dinglar där. Tror du dom är i himlen nu. Du minns väl rövarna
som hängde på korsen bredvid Jesus!
Gunhild:
Så du pratar, vem skulle släppa in dom där. Inte Sankte Per åtminstone.
Nä, dom brinner nog för evigt nere i helvetet nu!
Katrin:
Det är livets gång sorg och glädje på samma gång. Tror du vi kan smyga
oss fram till bröllopsgården och få oss en smakbit eller två. Kom
Gunhild så går vi!
Scenbilden
är platsen för klosterbygget i Bureå. Två munkar i fotsid dräkt agerar
arbetsledare för ett lag arbetare sysselsatta med den första
klosterbyggnaden, som muras upp av klappersten. Herses söner, Olof och Fale
kommer till platsen med ett lag frivilliga klosterbyggare från Lövånger.
Fale:
Olof, det är en sak vi måste göra upp nu, en gång för alla! Vem ska ta
över efter far. Du eller jag? Vi ska inte skingra arvet. Då blir inte släkten
lika stark som den är nu.
Olof:
Du har så rätt Fale, allt måste finna kvar på en hand. Arvet får inte förskingras.
Det som far och hans fäder byggt upp är alltför värdefullt. Vår släkt
ska fortsätta att vara de mäktigaste i Norrland. Det är vi som ska föra
Norrland framåt!
Fale:
Men vem av oss ska bli ättens talesman? Vem av oss ska ta över? Hur avgör
vi det?
Munken:
Ni är redliga män båda två. Ta varann i hand och pröva er styrka på
varandra i ett redigt nappatag och se vem som är den starkaste och lämpligaste
att regera. Det är hårda tider och den som ska styra måste också vara
den hårdaste, annars går släkten under! Jag ska vara domare.
Brottningsmatchen
sätter igång och är intensiv och hård. Menigheten ropar uppmuntrande
till än den ene än den andre. Fale och Olof verkar mycket jämstarka.
Då
kommer en havsörn seglande och stannar över Olofs huvud!
Du är
alltid välkommen till Fales mark, bror Olof, när du känner för det. (går
sin väg).
Människorna
applåderar och lyfter upp Olof på sina axlar och hyllar honom som den som
ska bygga färdigt klostret i Bureå, som fadern Herse påbörjat.
Ljudkuliss
i bakgrunden. Arbetet med klostermurarna tar fart till sång och glada rop.
Sten
Rigedahl
Bure
Akademien